Jag hade nog aldrig tidigare riktigt förstått hur riktig sorg skulle kännas... Nu en vecka senare förstår jag precis hur det känns och hur det är att befinna sig mitt i sorgen. Rädslan av att tänka för mycket, eller av att inte tänka alls. Glöms hon bort om vi lever vidare? Hur kan man någonsin leva som man gjorde, går det.. Eller är det det som är meningen, att man inte ska leva som man gjort? Du finns fortfarande med. Jag känner det. Du är här.![]()
